Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här. Det fanns en mycket underliga flicka som skrev en väldigt underlig journal intime. Den innehöll vackra kläder, alkohol, bilder, tillfälliga förbindelser, komplicerade interpersonella förhållanden men fram för allt mycket sorg och vackra ord.

Det uppdagades sedan att flickan inte fanns, att alltihop var skapat av Studio Total för Malmö Operan, att allt var ett påhitt. Bloggen hade många läsare, vissa blev upprörda, andra vill hålla fast vid historien som utspelade sig. Till slut fick flickan ett självförvållat slut, därmed också bloggen.

Idag hölls en askspridning till minnet av Erika Ascot, till minnet av någon som aldrig funnits. Och vet ni vad? Det var bland det konstigaste jag någonsin varit med om. Klockan 17.30 var det samling vid Hedvig Eleonora kyrka, vita liljor delades ut till de som samlats och sedan leddes vi bort till en port på Artillerigatan. Alla svartklädda, alla med vita liljor, gissa om folk stirrade… Vissa hade tagit det hela på större allvar än andra, med florhattar och blommor. Det kändes så väldigt underligt, det hela. Det blev för mycket teater och inte nog med själ. Jag kände mig något malplacé i det hela, nästan förrädisk.

Någon sa några ord, askan spreds och champagnen hälldes upp. Jag tog två glas där jag stod i solen, blev lite lullig och gick bort mot Stureplan.

Advertisements