Det är inte mycket tid kvar nu, två månader. Sen är jag sjuksköterska. Fast jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Valet var aldrig självklart, snarare slumpmässigt. Det blir nog bra även om jag inte haft en livslång dröm om att vårda och rädda som vissa i min klass verkar ha. Trots detta vet jag att jag kommer att vara bra på mitt jobb, jag kommer trivas och tycka om mina arbetskamrater och min arbetsplats. Jag kommer ändå vara duktig och glad när jag jobbar, man behöver inte vara Florence Nightingale för att kunna vårda.

Jag tänker att jag får hålla mig kvar så länge det funkar, så länge det inte orsakar daglig ångest. För om det händer, då är det inte värt att hålla sig kvar. Men jag har redan börjat planera för mer studier för jag har kanske inte lust att vara sjuksköterska hela livet (det måste vara tillåtet att tycka så) – kanske några terminer social antropologi, sen magister i global hälsa. Jag tycker bättre om studier än jobb, men man kan ju inte vara evig student. Eller?

Advertisements