Om jag hade läst Twilight när jag var 14, 15 kanske till och med 16 år gammal, då när jag redan hade huvudet fyllt med varulvar, vampyrer och människor med andra övernaturliga krafter (min personliga favorit: astral projektion), ja då hade jag säkerligen varit helt uppslukad av Twilight.

Men som det är nu, drygt tio år för sent, tvingas jag skrynkla ihop hela ansiktet för att Bellas dyrkan av den andra huvudpersonen samt hennes nedsättning av sitt eget värde är så pinsam. Det är framför allt hennes underkastelse till den här vampyrpojken som känns särskilt mödosam (det eviga “look at me, so dull and plain and look at you, magnificent being”, eller något i den stilen). Det måste bli väldigt påfrestande att umgås med en person som så öppet dyrkar ens varje andetag (det finns ett antal rader som beskriver vampyrpojkens – Edward – underbara andedräkt). Dessutom undrar jag vad en flera hundra år gammal människa har för verkligt intresse av att umgås med en sjuttonårig flicka? Det umgänget, liksom antalet samtalsämnen, känns ganska begränsat.

När Bella gång på gång beskriver hur blek denne Edward är, blir det hela så löjligt att jag nästan förväntar mig att hon ska säga att han lyser i mörkret.

Jag har, i skrivande stund, bara läst drygt hälften av boken. Den är ju, trots pinsamheterna, ganska underhållande och framför allt lättläst, vilket är skönt när man behöver att avbrott från kurslitteraturen.

Advertisements