egogirl

Åh, jag känner mig så fruktansvärd pryd när jag sitter på tunnelbanan och läser Carolina Gynnings Egogirl. Självklart är det ju ingen som bryr sig att jag sitter och läser en bok som pryds av en avklädd kvinna med händerna på brösten.Idag läste jag då klart boken och den var väl så där… Det känns mest som att hon vill rada upp sina upplevelser utan särskilt mycket inlevelse eller eftertanke. Språket känns oftast ganska fattigt. Hon hoppar mellan olika skildringar av diverse fester, förhållanden och jobb och upprepar samma fraser gång på gång. Det enda som verkar röra något inom henne är hennes konst och broderns cancer. Äsch, jag kanske förväntade mig för mycket, det var så många som sagt att Egogirl faktiskt var väldigt bra.

Advertisements